Vissa dagar går tankarna inte att styra för fem öre. Känslan av total meningslöshet tar över mig och jag vet inte hur jag ska rubba den. Då är det tur att man har fina vänners ord och möjligheten att titta på fotboll i sällskap av härliga människor och öl.

En av mina mest aktiva försvarsmekanismer är att undvika att ha förväntningar och förhoppningar. Men ändå är det så otroligt nedslående när längtan går i kras. Som att någon slår undan fötterna på en. För det är ju så människan fungerar - för att finna någon mening i tillvaron måste man ha någonting att se fram emot, någonting att sträva efter. Ibland blir min framtid tom på visioner.

Det hela bottnar i att jag behöver ett arbete, ett syfte.