Väckarklockan har ringt två gånger men vi ligger kvar i sängen, vi har tid att snooza. Min högerarm är placerad längs med väggen med handflatan uppåt och plötsligt känner jag en tyngd i den. Ögonen söker sig till högerhanden och i det läget vill jag amputera den. Min kanske enda och ganska extrema fobi, som jag hittills lyckats undvika även om det varit nära, har slutligen ändå blivit verklighet. I handen har nämligen en stor källarspindel landat. Paniken i kroppen är ett faktum men jag kan inte röra armen, jag kan bara börja anda så intensivt att Sesam hoppar upp till mig och oroligt söker min blick för att se att jag är okej.

Jag har alltid sagt att den dag jag vidrör en spindel, kommer jag behöva gå i terapi en lång tid efteråt. Det är inte spindlarna i sig som står för den irrationella rädslan - det är att röra vid dem. Just nu vill jag bara bli av med känslan av tyngden i min hand, som etsat sig fast. Jag vill inte vara så äcklad av det hela som jag är, men fobier är ändå fobier. Och det här är det absolut vidrigaste jag någonsin har upplevt.