Jag har inte alls uppskattat hur min värk på sistone har satt käppar i det hjul som är mitt liv. Men igår var det äntligen dags för koffeinkickar med Sara igen. Kattungen hade vuxit sig stor och var så härlig foglig! Den bara låg i famnen och var helnöjd med det. Och det var härligt att vara tillbaka. Att träffa denna familj igen. Att dricka kaffe, prata och bara vara. Där känns allting så kravlöst. Man behöver inte vara på topp och jättesocial, man kan komma som man är och accepteras ändå. Man kan ha ont nånstans, man kan vara trött, whatever. Man kan vara sig själv. Med mig hem fick jag tabletter som hjälpte mig att sova. Tusen tack!