Även om jag känner mig avslappnad så är jag stel. Stel i skulderblad, axlar och nacke. Och det syns. Går inte att dölja. Folk ser på mig att jag har ont. Ikväll satt jag dessutom och vred på och masserade leder. Jag åkte till O'Learys för att ha trevligt med mitt fotbollsgäng och kunna fokusera på något annat än värken. Den finns där men den känns inte lika närvarande. Jag vill leva lite ändå. Vill inte vara så förbannat begränsad som värken gör mig. Det är väldigt svårt att ta sig upp för en trappa när benen är domnade och armarna som man annars brukar dra sig upp med är fulla med sådan värk att du inte kan ta i. Och det blir värre för varje dag som går. När jag gick till O'Learys kände jag först hur höger fotled strejkade. En minut senare strejkade vänster knä. Jag vill inte veta hur jag ser ut när jag går ibland. Och så fort jag rör mig knakar det någonstans i kroppen. Nu förstår jag verkligen vad Sara menade med att hon inte kan hålla fingrarna rakt på grund av sin värk. Jag vet nämligen precis hur det är numera.

Jag är trött på att hela tiden bita ihop och låtsas som att det inte är jobbigt. För det är helt fruktansvärt. Min livsglädje kommer ta mig igenom det. Men just nu behövde jag gnälla lite. Jag vill inte behöva sitta bland vänner och massera min egen nacke för att härda ut eftersom tabletterna inte gör sitt. Jag vill inte behöva dricka alkohol för att vara i princip helt värkfri. Jag vill inte styras av en felande kropp.

Man är bra dum som aldrig värdesatte hälsan innan den togs ifrån en. Att man tar allting för givet sådär.

Visar sig detta vara något kroniskt, ska jag klona mig bara för att kunna slå skiten ur mig själv ;)