Alla har vi ett visst mått av kontrollbehov. Och när man tappar denna helt, uppstår känslan av maktlöshet. Den känslan börjar jag bli trött på. Just nu kan mitt liv liknas vid en karusell då jag ena stunden blir överlycklig över att mina smärtstillande faktiskt för en gångs skull hjälper, till att i nästa stund vara så svimfärdig att jag efter två timmars kämpande får acceptera faktum och be om skjuts hem. Man gör upp planer som man ser fram emot, men kroppen ställer sig i vägen. Jag vill så mycket, men kroppen förmår så lite.

Är det Bechterews sjukdom?
Är det fibromyalgi?
Eller är det något harmlöst som går över?

Det återstår att se.
Jag trodde aldrig i hela mitt liv att jag skulle uttrycka mig på följande sätt men jag ser fram emot måndagens läkarbesök. Mitt psyke är starkare än någonsin så nu går vi till botten med det här!