När jag sträckte mig efter en varukorg idag, kändes det som att armen skulle gå av - åtminstone hoppa ur led. När jag gick nerför Stadiumtrappan infann sig en blixtrande smärta i knäna. One of these days kommer deras styrka inte räcka till. När jag böjer dem, vet jag aldrig om jag kommer kunna räta upp dem igen och fortsätta framåt.

Men sedan insåg jag en sak. Det kunde ha varit värre. Kroppen har jag aldrig gillat ändå, men min hjärna är det dyrbaraste jag har. Så länge den är intakt, är jag rätt nöjd ändå.

Och det har börjat bli dags att följa den rekommenderade prioteringslistan i livet:

1. Jag själv
2. Relationer
3. Arbete
4. Pengar

För så har det sannerligen inte sett ut...

Visst är det frustrerande när man inte ens kan äta utan att tappa besticken, eller när man måste använda båda händerna för att hålla en kopp kaffe, men å andra sidan har jag inte lyssnat alla gånger min kropp försökt säga ifrån. Det är nog på tiden att jag gör det jag borde ha gjort för längesen.