Domen föll på en morgonflight till London
Idag var det dags för ännu ett läkarbesök och jag fick min diagnos fastställd. Jag blev inte förvånad, men en smula ledsen. Fibromyalgi. Jag hann inte mer än komma innanför dörren när mamma berättade att hon ska köpa en värmemadrass till mig. Hon visar så mycket omtanke numera att jag blir alldeles rörd.
jag blir matt på de där läkarna. vad har de tagit för prover? har de undersökt dig ordenligt? röntga ryggen? m.m m.m. jag menar, om man ska fastställa en kronisk diagnos, så ska man ju göra noggranna undersökningar först! och fibromyalgi är ju som ibs, det går inte att se det på några prover eller tester om det är det. och därför blir jag galen när jag hör läkare som efter en undersökning faställer en sådan diagnos. det kan ju vara något annat. det kanske är något annat kroniskt som du får leva med, men det kanske är något som du kan få hjälp med! som har, kanske inget botemedel, men något som underlättar din vardag.
jag är så jävla less på läkare så jag spyr på dem. alldeles för mycket chansningar. och vi har ju för tusan redan när vi tog körkortet fått veta att sannolikhetsprincipen inte fungerar. man ska ta det försiktigt och ha klar sikt. borde finnas ett läkarkörkort...
hursomhelst: förutom att jag är arg på dem, så är jag ledsen för din skull.
jag kommer fortfarande tro att det är något annat. inte för att jag Vet eller att jag inte tror att det kan vara det, utan för att jag hoppas. och tills dess att läkaren övertygar mig, så kommer jag tro att det är något som kommer försvinna. det kanske är bortträgning, men då får det vara det.
jag köper det bara inte.
så länge det finns hopp så kommer jag hoppas.
jag hoppas att du mår bra. snart kommer jag ner och då ska vi mysa.
