Det är inte ofta jag jobbar numera, men jag saknar sannerligen den sociala stämningen som kan infinna sig där. Idag fick Lennart som vanligt mig att skratta i flera minuter. För ibland spelas sekvenser upp på repeat i mitt huvud, vilket underhåller skrattattacken. Relationen man har till arbetskamrater och klasskamrater är väldigt speciell. Intern. Något som utomstående inte riktigt kan förstå. Och det är rätt fint.