Mitt känsloliv evolverar men ibland måste magen ändå förmedlan det hjärnan inte kan.


Visslar med i Kent - Det finns inga ord i bilen mot stan.

Blir kär i Sjukhus och tar mig dit. Skrattar en gammal rädsla i ansiktet och trotsar den, känner inte ens fragment av den ångest som etsat sig fast så hårt förut. Kanske såhär:

"När man äntligen kan se alla mekanismerna där bakom
så blir man aldrig rädd mer"

"Jag skrev mitt namn i vattnet så du vet var jag finns"