Under gymnasietiden konsumerade jag väldigt mycket apelsinjuice. Jag var förälskad kär (inte psykotiskt på något vis) i Bravos sådan. Mer än så krävdes inte för att göra mig lycklig.

Men... kronisk magkatarr happened. Jag tror inte att jag har vågat dricka det sedan 2005 - året jag spydde bort.

Denna vecka har jag provat att dricka denna underbara dryck igen - abstinensen började bli outhärdlig. Jag kan ju säga att den som myntade uttrycket "det skadar inte att prova" måste ha minst en skruv lös eller leva i total förnekelse. För det gör det visst det.

På bussen in kände jag hur febern höjdes, sänktes, höjdes, sänktes. Hade sådana magkramper att jag inte riktigt förstod hur jag skulle kunna gå. Smärta tenderar att göra en paralyserad och för mjuk i knäna.

Väl på jobbet accelerade jag som en pormask. Extrem yrsel, illamående och skogsbrand i magen tvingar in till att röra sig i slow motion. Då är det ingen fråga om att välja mellan att lyssna på kroppen och att trotsa den. Man är totalt underkastad. Så jag satt mest på ett kallt betonggolv för att få världen att sluta snurra.

Så nu har jag lärt mig. Apelsinjuice är en djävulsk dryck som jag ska ge fan i! ;) För nu vet jag sannerligen vad smärta är, hujedamig! Men jag var tvungen att prova... ;) Jag vet inte vad som är starkast hos mig - hoppet eller envisheten.