Helgen var inflyttningsfest & utflyttningsfest.

 Johans lägenhet påminde så mycket om min egen. Fönster i snetak och samma utsikt.
Macke och jag stod på balkongen och betraktade solnedgången. Plötsligt lystes himlen upp av fyrverkerier och jag längtade mest efter en kamera med potential att fånga ögonblicket. Annars var det att dricka rosévin och varannan vatten, ta taxi till centrum till en tom krog och dansa loss tills hungern vaknade till liv. Det var också att krama Malin jättehårt och le förtjust åt hennes fylleblick. Macke demonstrerade varför piercingar är fascinerande. Jag har haft mitt finger genom någon annans öra.


Lördagen var att oplanerat få ställa om från soffläge till partyläge. Packe hade utflyttningsfest och bjöd på mojito. Jag drack vin med suspekt färg och var i ÖV:s nya hus för första gången. Bestämde att jag ska följa med Jönsa & co till O'Learys och se Champions League-finalen. Sista delen av kvällen var vi tre som satt under ett täcke i mörkret och när jag frös för mycket gav jag upp och gick hem. Sedan vakna av ett samtal och somna med en röst i huvudet. Det är tryggt när någon är lika rädd som en själv.


"out of my reach
but always in my yardline"

Oftast spelar jag med eftersom jag ändå vet. Ibland känner man andra bättre än vad de känner sig själva.



En natt vaknade jag och kunde inte hitta min högerarm. Fick gripa tag i axeln för att hitta den. När jag satte mig upp, låg den kvar avdomnad. Jag hade strypt blodcirkulationen och det var det obehagligaste på länge. Armen var inte en del av mig längre. Sedan började blodet brinna och jag låg och kramade mig själv hela natten för att inte somna på den igen.

Fast kroppen är aldrig en del av mig. Den är min fiende.



Någon dag kom jag på mig själv med att skutta runt i förbjudna tankegånger. Någons hand i min dagligen var en tanke som inte aktiverade kräkreflexen. Istället blev jag glad. Vissa tankar är så vackra .även om de är bara just tankar. Är det verkställda någonsin lika vackert som det tänkta?


Men det var fint. Annars känns det ändå mest som:

"I lost my heart,
I buried it too deep
under the iron sea"


Egentligen känner jag ganska mycket men jag låtsas inte om det. Det är ändå så många andra faktorer i vägen.


Just nu tycker jag om ljudet av en fiol.
Igår gick jag i ett pollenregn och kunde knappt andas men det var ändå vackert. Men allra vackrast är lövregn och jag såg exakt samma träd som fick mig att skriva den där dikten och vinna tusen kronor. Kommer på mig själv med att känna ett visst mått vrede när människor hugger ner gamla, ståtliga träd.


I veckan höll jag på att börja skratta åt en man i väldigt rolig mustasch, trots att jag var på dåligt humör. Tänk så mycket en mustasch kan göra. Det gjorde min dag. Igår höll jag på att börja skratta när någon halkade omkull i en backe. Det är fantastiskt att skratta men det är jobbigt att inte kunna kontrollera impulser.



Jag tycker om att vara medveten om
 varenda tanke,
vilja,
varenda känsla.


Annars är det fint att stå på en gräsmatta en försommarkväll och titta på stjärnorna tills det snurrar i huvudet. Snurrar i skallen och brinner i hela skogen. Kvällen var fin och från ingenstans kom Del Shannon - Runaway. Kan inte låta bli att le åt pinsam tystnad, eftersom jag lärt mig att känna mig bekväm i det.


Idag har min inre musikspelare pendlat mellan Placebo - One of a kind och Édith Piaf - Je ne regrette rien. Gick in i något slags rus som kittlade i magen och gjorde mig fnissig. Dansade i skållhett vatten för att tömma håret på pollen.


Det är fint med en hand mot kinden.



Om en vecka är det Siesta och jag köpte biljetten igår. Jag hinner inte med varken tiden eller hjärtslagen.

Nu väntar jag mest på att min dröm ska anlända. Jag har inte berättat för någon. Det tänker jag inte göra förrän den blir verklighet.