jag hade glömt hur vackra rapsfälten är
och hur molnen målar vattenfärg längs himlavalvet
om sena vårkvällar

jag fastnar i backspegeln och vill föreviga



Någonstans på vägen blev farfar en solros för mig. Jag saknar fortfarande hans skratt i alla sammanhang han borde vara i. Jag brukar föreställa mig att han sitter närvarande vid bordet och retas med farmor sådär som han alltid gjorde. Nu sitter han i mitt fönster.

Tittar på Grey's Anatomy och hjärtat håller fortfarande andan vid cancer. Tårarna radar upp sig men jag kan inte släppa ut dem längre. Kan fortfarande känna min hand mot hans kalla, hårda kind. Snart är det ett år sedan jag skrev det där vackra sms:et för att uttrycka hur mycket de betyder. Sedan satt jag barfota i skuggan en grön gräsmatta och pratade med farmor i telefon, hans röst i bakgrunden.

Jag kan fortfarande inte riktigt förstå varför en så vacker människa måste försvinna. Tomrummet kväver mig ibland.




Vissa kvällar bultar mitt hjärta så hårt att jag har svårt att somna.
Men om dagarna domnar, sticker och värker det i fingrar och ben och inombords skriker jag åt hjärtat att pumpa, pumpa, PUMPA DÅ!
Är det mycket begärt?
Jag gör allt du ber mig om.
Släpper inte förbi, släpper inte in.
Håller murarna intakta.
Inte för att jag egentligen måste, men för att jag vill.


Patentlösning:
Smeker en 150 grader varm apparat med händerna för att stjäla värme. Blir ändå aldrig varm inombords. Men dansar ändå och njuter av min sista frihet.







Lagar sushi till tonerna av Peter LeMarc och upptäcker att hans texter är ganska fina.
Tänk att det bara krävs ord.




De cerisa trädtopparna tar vid där de ljusrosa slutar. Det gör inte ont när knoppar brister, det gör ont när det vackra är överblommat och blir en bleknande bild på hornhinnan.


Magen krampar varenda dag nu men smärta är så lätt att förtränga när den upphört.

Jag har ett telefonnummer men ingenting att säga.

Vi pratar om att lägga hjärtat på is. Att inte söka. Vi ser inte möjligheter i varenda vackert ögonpar. Jag ser inte ens ögonen. Min självkänsla är viktigare än att någon håller om mig om nätterna. Tiden är inte nu och jag är alldeles för trygg i att vara själv. Är inte redo att offra den. En dag kanske hjärtat och hjärnan andas i symbios.



Dansar i duschen till mitt inbyggda Spotify - det spelas alltid en låt i mitt huvud. Viskar texterna på jobbet, sjunger med högt på hemmaplan. Överger färglösheten och letar mörkare nyanser.

För övrigt är jag på god väg att fånga en dröm.