I veckan köpte jag ett billigt läppglans som helt utan förvarning smakar vattenmelon. Sådant blir man glad av.
Istället för en massa fluffiga sockervaddsmoln, såg himlen ut att vara täckt av gräddfil.
Det blonda började titta fram igen så jag upprepade toningsproceduren. Ljusbrun hette färgen (fortfarande). Håret blev nästan svart.

Låg och febertittade på The Cake Eaters och när ögonen vandrade över julisolnedgång och en scooter på landsväg, gjorde jag en nostalgitripp. Jag blir jämt så sorgsen när jag plockar fram vackra minnen. De kommer ju aldrig upprepas och det gör lite ont i mig samtidigt som jag hela tiden skapar nya.


Igår åt jag årets första jordgubbstallrik. Då vet man att det är sommar.




Idag blev C-uppsatsen godkänd och efter all hets blir jag lite rastlös. Vad ska jag göra nu? När jag väl är i stressartagen har jag svårt för att slappna av.

Jag firar med vitt vin, Irish coffee och färsk ananas doppad i choklad. Det är bland det godaste jag någonsin smakat. "Somebody stop me!", som Ace Ventura säger. Man kan associera nästan allting till honom.



Idag var jag nervös över att jag inte var nervös. I måndags borde hela jag varit en vandrande ångestklump men jag var inte nervös då heller. Strong enough. Jag mår helt och fullkomligt bra. Jag ska sova med den känslan under huvudkudden varenda natt.

Jag drömmer ofta väldigt konstiga drömmar men jag förstår ändå alltid precis vad de handlar om. Jag är tillräckligt självmedveten för det. Roligast är när jag hittar på egna skräckfilmer. Det är som att titta på film, fast medan man sover.

Vissa drömmar kan förfölja mig en hel dag. Ibland vill jag sova mest hela tiden så att jag kan återvända till en vacker dröm. Åtminstone tills den blir verklighet (igen).