Jag saknar dig.

I söndags var det ett år sedan jag satt på en solvarm gräsmatta i skuggan av en blodlönn och pratade med er i telefon. Ni uttryckte sådan glädje, för bara några dagar tidigare hade jag uttryckt i ord exakt hur mycket ni betyder.
"Jag kan inte tänka mig att leva utan er" var några av orden.

Och känslan sitter kvar. Det är fortfarande en smula overkligt.
Kan det inte finnas någon manual för hur man bearbetar sorg? Jag vet att det är naivt för alla hanterar det olika, men jag förstår inte alls hur man bär sig åt.