Förra året firade jag midsommarafton i Everöd med en bunke grabbar. I år spenderades den i Fjälkinge hemma hos Hanna och Robin. Jönsa, som trivs i köket, tog på sig att laga all mat och det gjorde han med bravur. Sara gjorde jordgubbstårtor som jag dock inte vågade smaka, men de såg väldigt aptitliga ut.


Jag har nog inte klätt en midsommarstång sedan jag var under 10 år gammal, så det var en upplevelse att få göra igen. Att dansa runt den och leka diverse lekar var fantastiskt roligt. Rinkabyfyllan testade jag för första gången och med tanke på att yrsel tillhör mitt normaltillstånd, snurrade världen ganska bra efter de sju varven runt en skidstav ;) Att trilla överlät jag dock till andra ;)

Kvällens roligaste och oväntade kommentar fällde Jönsas 17-åriga kusin om mig.
"Hade jag bara varit 18 hade jag fått följa med henne hem"
Galenskap!

Något jag lärde mig var att inte blanda alkohol med narkotikaklassade värktabletter. För strax efter att jag fått träffa Malin och Erik en runda, slog alkoholen i blodet på från 0 till 100. Väl hemma körde jag en snabbgenomgång av 2005 - året min magkatarr var som värst, dvs året jag spydde bort. Inte ens vatten fick jag behålla. Det kändes ungefär som en vinterkräksjuka - spya var tjugonde minut oavsett om du hade något i magen eller inte.

Så när jag drog mig uppför trapporna vid femsnåret på lördagen, led jag av akut näringsbrist. 1 liter Proviva och 1½ sojakorv senare, kände jag mig faktiskt som en människa igen. Det gick dock över när jag kommit fram till Jönsa och tagit en klunk öl. Efter ytterligare näringstillskott i form av chilinötter, var jag helt återställd. Så planerna gick inte i stöpet - det skulle bli Venestad och kasedans även för min del. Detta var dock första året jag skulle ta mig dit och hem på cykel, men eftersom jag går och trillar istället för att jag cyklar och trillar, var det inget att oroa sig för ;)

Vid nio var vi sex stycken som lämnade Jönsas uteplats och det övriga sällskapet för att inta ruskigt obekväma sadlar. PelleOlle hade en riktigt fräsig cykel!

Väl i Venestad var det som det brukar - folk man i regel inte träffar annars men ändå är bekant med, träffar man där. Jag råkade ut för två konversationer som var mindre trevliga:

1.
- Får jag en kyss?
- Nej.
- En puss på kinden då?
- Nej.
- En på andra kinden?
- Nej.
- Får jag ge dig en puss på kinden?
- Nej.
- På andra kinden?
- NEJ!
- Vad har jag gjort dig?
- Vad har det med saken att göra?

2.
- Hon är ju söt, henne ska jag kyssa! ... Får jag kyssa dig?
- Nej.
- Jo, kom igen.
- Nej, det tror jag inte att du får!


Men det fanns ju bra kommentarer också. Som "Du ser rätt seriös ut". Äntligen någon som inte tycker att jag ser korkad ut ;) Men samma person trodde också från början att jag var klasskompis till Jönsas kusin, dvs 17 år. Alltid lika kul när det händer ;) I kön in stod jag visserligen och skämtade om det själv. Var man under 15 slapp man entréavgiften på 150 riksdaler och jag gissade att jag skulle kunna övertyga dem att jag var enbart 15. I praktiken är jag dock alldeles för ärlig.

Att dansa kasedans var i alla fall riktigt roligt. Jag hade lovat Jönsas kusin en dans, och den inkasserade han tidigt. Han var riktigt rutinerad och slängde runt mig som en vante i en bugg. Flera danser avverkades med den 21-årige kocken som trott att jag var 17. Han hade mindre koll än mig på vad kasedans innebär så det var konstant gapskrattande :) Fuldans :) Jag och PelleOlle tog också en svängom, och det var sannerligen en upplevelse att dansa med en packad Tjombi som efter en viss promillehalt rör sig som en sprattelgubbe. Dansgolvet var också så överbefolkat att det snarare kändes som att man åkte radiobilar ;)

Cykelturen hem gick bättre för vissa än för andra ;) Jag och Sara hade full kontroll över våra trampor, medan Tjombi kom som skjuten ur en raket för att göra en vurpa ut i buskarna redan innan vi ens kommit ur grusvägen upp till Venestad idrottsplats. Det är vid sådana tillfällen man inte vet om man ska skratta eller vara orolig. Jag hoppas att han inte blev alltför blåslagen men i vilket fall verkade han ha en trevlig kväll, så lite skrapsår kan det kanske vara värt.

Jag lärde mig något även denna kväll - blir det fler cykelturer till Venestad ska jag vara utrustad med åtminstone mössa, vantar och halsduk nästa gång. För hemfärden var allt annat än varm!