Jag har kunnat konstatera en sak idag också: man är klent byggd om man håller på att bli omkullvält av en svängdörr. Fast jag behöver min klantighet/fysiska instabilitet för att överleva all tristess. Jag måste åtminstone ha mig själv att skratta åt ;)

I övrigt så har jag under de senaste dagarna verkat befinna mig i i den årliga juni-isoleringsfasen - då allting helt plötsligt stannar upp och jag hamnar i en slags dvala. Men det kan också vara så att jag aldrig klev av karusellen jag åkte i lördags. För antingen så snurrar allting i mitt huvud, eller också är det hela min omgivning som snurrar medan jag står stilla. Jag är i alla fall inte riktigt mig själv.

För om vi säger såhär: igår ville jag inte riktigt vakna upp och leva i verkligheten trots att det var en mardröm jag befann mig i.

Stressen tar kål på mig men utan den blir jag omotiverad.

Fast mest beror det nog på vädret.