Från pepp till depp.

För jag är en sådan som får sommardepressioner istället för vinterdepressioner (visserligen; sist jag kände såhär var dagarna innan nyår och egentligen har det samma förklaring som nu)
När min vardag blir utan rutiner blir jag så småningom totalt omotiverad till precis allt, vilket är helt naturligt. Har man något hum om psykologi och den mänskliga hjärnan, förstår man vad jag pratar om.

Fast oftast är det något som utlöser det hela. Ofta en social överdos. Nu: idiotal överdos.
Och förhoppningsvis varar det inte mer än i en vecka eller två.

Detta yttrar sig i att jag går och lägger mig relativt tidigt om kvällarna trots att jag inte behöver. Det finns inget i denna världen som intresserar mig det minsta - min drömvärld är så mycket bättre.

Dagen efter sover jag så länge jag kan, sedan ligger jag och försöker komma på en enda anledning att gå ur sängen. Den kommer inte förrän jag har så ont i ryggen att jag inte kan ligga i någon ställning utan att ha fruktansvärt ont.

Återstoden av dagen spenderar jag med att vänta på att den ska ta slut.


Förhoppningsvis ska jag jobba imorgon. Visserligen vantrivs jag fortfarande där, men jag får åtminstone en anledning till att gå ur sängen och framförallt kommer jag härifrån. Jag skulle behöva en tillflyktsort. En flyktsoda.