Dagen har spenderats i Hässleholm. Jag satt på torget och avnjöt en fransk hotdog samtidigt som jag delade med mig av brödet till en massa fåglar. Även om jag hade haft för avsikt att äta upp brödet, hade jag ändå delat med mig. Det är som när jag hade praktik i högstadiet. Varenda lunch den veckan gick vi till Pastavagnen och åt. Varenda gång bjöd jag också bort hälften av pastan till torgets alla små fåglar. Inte för att jag inte hade orkat äta upp, för det hade jag på den tiden, utan för att det ger mig så mycket mer glädje att bjuda än att bli mätt. Även om det är fåglar. Sån är jag. Jag ler fortfarande när jag tänker på hur många duvor jag attraherade under en picknick utanför Sacre-Coeur. Jag åt världens godaste tonfiskbaguette (förlåt Subway) men ändå kunde jag inte motstå att bjuda duvorna. Till sist var det duvor precis överallt på hela gräsmattan - så till den grad att det nästan blev obehagligt. Men det var ändå fint.

Naturligtvis hälsade vi på Manne, Sanne och tvillingarna. Det är fantastiskt vilken inverkan bebisar har på sin omgivning. Hur de blir mittpunkten i ett rum bara genom att entra det. De fullkomligt absorberar en med sin charm. Och när de ler eller skrattar mot, dör man lite av lycka. Att ett leende kan skänka sådan enorm glädje är helt otroligt. Viktor har världens största, blåa ögon som jag har otroligt svårt för att slita blicken ifrån. Jag älskar ju ögon i ren allmänhet. Hanna har så fulländade proportioner att hon ser ut som en levande docka. Och vilket glatt barn hon är! Galet charmig är hon också. Det är så fint att se hur bägge reagerar direkt när de hör sin pappas röst. Eller hur de skiner upp när de ser sin mammas ansikte.