Mina axlar känns så förfärligt tunga att jag blir låg.
Jag stänger in och det förökar sig. Trängs med lungor och försöker skratta ut det. Väljer glädje men kan ändå inte riktigt sudda ut.

Den där eviga balansen. Varför måste lika mycket göra mig ledsen som gör mig glad? Det sipprar igenom.


"Du är mig blommor, sol, explosion och kapitulation
men det betyder ingenting..."


"Ni talar om framtid; jag skriker;
hopp, liv; adjö!"


Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den molande värken i hjärtat.



"Mitt liv blev bara en skamfläck i historien
men den är min och jag vill dela den med dig"