Använd enbart låttitlar av EN artist för att svara stiligt på dessa frågor. Du får inte använda samma artist igen. Upprepa inte en låttitel. Det är lurigare än du tror! Posta igen som "Mitt liv enligt (artistnamn)".

Är du man eller kvinna?: Sundance kid.

Beskriv dig själv: Beskyddaren.

Hur du känner dig: Berg & dalvana.

Beskriv stället där du bor: Ett tidsfördriv att dö för.

Platsen du skulle resa till om du kunde åka var du ville: När det blåser på månen.

Hur du helst transporterar dig: Halka.

Din bästa vän är: Livräddaren.

Du och dina bästa vänner är: Vi mot världen.

Hur är vädret?: December.

Favorit-tid på dagen: Vid din sida.

Om ditt liv var en TV-serie, vad skulle den heta?: Livrädd med stil.

Hur är livet enligt dig?: En himmelsk drog.

Beskriv ditt nuvarande förhållande: Längtan skala 3:1.

Din rädsla: Utan dina andetag.

Ditt bästa råd: Våga vara rädd.

Hur du skulle vilja dö: Sömnen.

Din själs nuvarande tillstånd: Musik non stop.

Ditt motto: Vi kan väl vänta tills imorgon.

Jag tycker att det vore väldigt praktiskt och smärtbefriande om hjärnan hade en off-knapp tillhands.
Igår hade det varit nimt.
Men det var då, det.

Årets långsammaste: Läkningen av det spruckna ögonbrynet.

Årets ondaste: Värken i kroppen innan jag visste vad det var och kunde stålsätta mig.

Årets bästa bästa bästa: Att Ida har hälsat på mig, inte bara en, utan två gånger. Innan i år hade vi ju aldrig ens träffats!

Årets tjatigaste: Min kärlek för sushi? ;)

Årets finaste: Markus Krunegård-konserten på Malmöfestivalen, Bob hund-konserten på Kristianstadsdagarna och Placebo-konserten på Siesta.

Årets bok: Twilight-serien som jag verkligen sträckläste. Underbart!

Årets teve: Jag har inte tittat på tv. Jag har använt TvTorrents istället.

Årets pryl: Min mp3-spelare är alltid en lifesaver.

Årets musikbesatthet: Markus Krunegård och Bob hund.

Årets tidning: Topphälsa.

Årets accessoar: Avsaknaden av dem? Jag har sett otroligt tråkig ut i år.

Årets bästa beslut: Att lyssna på mig själv och lita på min egen förmåga. Att börja lyssna mer på kroppen (som om jag hade något val, haha).

Årets vill ha: Relationer som fungerar? Större försvar mot ångest?

Årets känsla: Pendlande. I början var det svaghet, sedan blev det styrka. Ambivalens - man är ju inte våg för ingenting ;) Och ja. Kärlek.

Juldagen fick jag spendera med Malin och det var så härligt att få krama henne igen - det var alltför längesen sist. Traditionen att gå till Banken fick brytas på grund av åldersgränsen, så vi styrde istället våra steg till Magazinet och fick se några fina liveband. Jag hade nog väntat mig större utrymme och mer folk men personalen var varm och trevlig och några bekanta ansikten möttes man av. Dock hade jag gärna sluppit fläskläppen och det ömmade tandköttet som blev resultatet när någon oprovocerat lyfte mig och sprang fram med mig till scenen. Inte uppskattat alls.

"Mind is a razorblade"

"Mina tankar är ett kallt och giftigt regn"


Någon gång föddes en rädsla som i allra högsta grad fortfarande är levande men inte med samma styrka. Stundtals är den dock stark nog att hälla gift i mina ögon så att jag inte kan se klart. Jag vet bättre men faller för stunden.


"Hello darkness, my old friend
I've come to talk with you again
because a vision softly creeping
left its seeds while I was sleeping
and the vision that was planted in my brain
still remains within the sound of silence"


"Through the corridors of sleep
past shadows dark and deep
my mind dances and leaps in confusion
I don't know what is real
I can't touch what I feel
and I hide behind the shield of my illusion"



Eternity of nothingness.

Jag tror det handlar om ovisshet och osäkerhet. I vilket fall får jag ont i magen.

Att jag har problem med stress är ingen hemlighet, direkt. Om inte annat så vittnar min hälsa om det.

Ett knep att ta till för att undanröja stress är att återkomma. Att man inte ska tacka ja direkt när man får en förfrågan eller ett erbjudande - att man helt enkelt ska ta sig tiden att tänka efter om man hinner med. Samtidigt ger man inte ett löfte som man senare inser att man inte kommer att kunna hålla, och därmed gör personen ifråga inte heller besviken.

Jag använder det otroligt mycket, särskilt i perioder då jag känner mer stress än vanligt. Men jag märker också hur svårt det är för andra människor att acceptera det och förstå det. Och på så vis går knepet i stöpet. Det som från början var tänkt att minska stressen, ökar istället den.


Vi är alla olika funtade och just därför är kommunikation så oerhört viktigt.
Och alla val vi gör medför någon slags konsekvens.

Jag älskar det faktum att jag har en öppen spis.

Igår klädde vi granen:

I fredags trampade jag ut ett hjärta i snön på en lekplats. Lyssnade till barnskratt på en pulkabacke. Spelade Fia med snaps och kände gemenskap. Somnade till en film i soffan innan midnatt, sådär som jag alltid gör numera.

Igår hamnade jag på julfest i gott sällskap. Åt julmat och njöt av snöflingor som bosatte sig i håret. Älskar att betrakta när de dalar ner till mig.

Idag har jag skrivit klart mitt CV och sökt 13 jobb. Det brinner i öppna spisen och strax ska jag tillaga mina älskade wokade nudlar med quorn.

Så jag säger som Bruce Almighty: it's gooooood!

När snön faller reser jag mig. För första gången på flera år finns det hopp för en vit jul.


Att promenera i snön med sällskap av en underbar katt och virvlande snöflingor är helt fantastiskt. Jag kan bara le och bli lika varm inombords som brasan som tändes sedan.

"Sometimes
it's hard to know where I stand
it's hard to know where I am"


Efter ett långvarigt massmord fick resten överleva.
Igår fick vi snö på riktigt och den kom precis i rätt tid (för mig).
Ikväll ska jag göra en snöängel.



Frustration & ångest
men snö har en tendens att dämpa

Idag har jag bevittnat ett massmord av snöflingor och skrivit "HEJ!" i snön på brevlådan.
Den vita dansen gör mig lugn inombords.

Mina axlar känns så förfärligt tunga att jag blir låg.
Jag stänger in och det förökar sig. Trängs med lungor och försöker skratta ut det. Väljer glädje men kan ändå inte riktigt sudda ut.

Den där eviga balansen. Varför måste lika mycket göra mig ledsen som gör mig glad? Det sipprar igenom.


"Du är mig blommor, sol, explosion och kapitulation
men det betyder ingenting..."


"Ni talar om framtid; jag skriker;
hopp, liv; adjö!"


Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den molande värken i hjärtat.



"Mitt liv blev bara en skamfläck i historien
men den är min och jag vill dela den med dig"

Snöflingor yr men får inget fäste.
När de dansar framför mina ögon svider vindens käftsmäll lite mindre.

Soluppgången i morse var hänförande.

Och hon sa:
"Jag saknar dina färger"

En utebliven inbjudan kan svida rätt bra när det gäller ett sammanhang där man borde ha fått en inbjudan.

I fredags gick personalen på mitt arbete, som inte är särskilt många med tanke på storleken på företaget, på julbord. Jag fick varken information eller förfrågan om detta. Chefen kan ha haft sina skäl men i så fall hade jag gärna blivit delgiven dessa.

Fan-tastiskt. Knappt nedslående.
Ville bara fly från känslan av att inte existera.

Min lillebror, som inte brukar vara särskilt uppmärksam, sa något oväntat till mig i fredags:

"Det är längesen jag såg dig så lycklig!"

Idag höll jag på att skratta mig fördärvad på jobbet när Lennart satte igång Lars Vegas Trios julskiva - Lars Christmas. Det är det roligaste jag har hört på länge! :)

Man kan lära sig något nytt om sig själv i många situationer.



"Scars remind us where we've been,
but they don't have to dictate where we're going"




Jag vill skydda barn från allt ont. Men ibland kan man bara hålla om dem och lugna när de skakar och gråter av rädsla.

Innerst inne tror jag på det goda hos människor, men ibland finns det undantag.

Vissa dagar kan vara helt ångestfria. Då bor det det ett bubblande skratt i bröstkorgen istället. Som idag. Och när jag ska förklara försöker jag hitta rätt benämning. Försvinner bort i böckernas värld och när jag vaknar igen känns allting som en dimma.

Att spela rollen som deprimerad är ingen match. Jag behöver bara blicka tillbaka, fånga känslan. Märker hur frustrationen får kroppen att skaka. Släpper ut den genom att säga det jag aldrig vågade. Senare spelar min klientfamilj upp hela mitt gamla känsloregister.

I övrigt försöker jag analysera kring varför jag väljer att isolera mig under den mest sociala högtiden, varför fibromyalgin kom när den kom och varför jag inte är det minsta rädd.


"Dom viskar i mitt öra
'Ser du framtiden, ser du hur inget växer, inget lever men inget dör?'"

Hjärtat öppnas och det får sina konsekvenser.

Det har blivit svårt att ignorera det som skaver. Jag kan inte längre rationalisera det utan måste känna det. Ångesten slår emot bröstkorgen och jag försöker blinka bort den samtidigt som det känns som att den ska nå sitt utlopp i form av en spya. Det finns för mycket utrymme till tankar och känslor på en morgonbuss.

Men förutom det, väljer jag att fokusera på de positiva konsekvenserna. Det som man får utlopp för på andra sätt än genom ord.


Och fågelflockarna formar så vackra mönster mot himlen.

Den är ju faktiskt jättevacker.

Världen genom ett bussfönster kan vara väldigt vacker. Flygande fåglar som för en sekund bildar lilla Karlavagnen mot en höstgrå himmel.

Stiger in i samma värld där en isande vind kyler ner mig så till den grad att det tar tio minuter i en alldeles för het dusch innan det slutat göra ont och innan jag slutat frysa. Jag kommer inte överleva vintern.

Ikväll ska det bakas julgodis.

Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men: jag tycker att rollspel är jätteroligt! Stundtals lever jag mig in så mycket att jag får hjärtklappning.

Skolan i allmänhet är så utvecklande just nu att den tar nästan all min energi. Det är fantastiskt hur många insikter som kan falla på plats. Hur skönt det är att få bekräftat något man redan haft på känn. Jag får viss kunskap som jag behövt för längesen - för att förstå varför jag känt på ett visst sätt i vissa situationer. Jag analyserar så mycket hela tiden - numera sker det automatiskt. Analytisk har jag dock alltid varit, på gott och ont. Det kan finnas en smärta i att förstå andras handlingar på djupet, själva innebörden och vad det innebär, även om de själva inte är medvetna om det.



I övrigt är det såhär:

Sedan en tid tillbaka äter jag frukost om morgnarna. Går upp en stund tidigare för att hinna dricka morgonte i lugn och ro. Jag minns dagarna då jag sov tio minuter extra för att sedan behöva stressa. Visserligen gör det inte jättestor skillnad - blodcirkulationen har fortfarande tendenser att upphöra vilket gör att jag håller på att somna under föreläsningarna.

Jag har också fått en normal dygnsrytm. Jag går upp klockan sju varenda dag oavsett vilken tid jag har att passa. Rutiner är någonting jag aldrig kunnat rätta mig efter i längden men jag känner av deras positiva effekter.

Så: jag tar hand om mig själv.

Men det snurrar också lite ångest inuti som hindrar mig från att ta tag i vissa saker. Jag vet att ju mer jag undviker att ta tag i det, desto större växer sig ångesten, men det är skillnad mellan knowing the path och walking it.

Solnedgång genom ett bussfönster.
Istället för blyertsstreck var det nu målarfärg som täckte himlen.