De senaste dagarna har jag separerat från datorn och fattat blyertspennan. Tagit tillfället i akt och gått igenom litteratur inför C-uppsatsen. Eftersom vi eftersträvar att se vår undersökning ur ett genusperspektiv, har jag gått igenom en hel del genusvetenskap - ett ämne jag alltid varit intresserad av. För jag vet inte hur många gånger jag blivit orättvist behandlad på grund av mitt kön. Jag minns såväl mellanstadiet. Min kvinnliga klassföreståndare höll på att få en hjärtinfarkt när jag verbalt försvarade mig mot en pojke som retade mig. Det var inte okej för mig som flicka att använda samma språkbruk som en pojke. Jag skulle snällt ta emot eftersom han ändå bara retades för att han var "kär" i mig.

För att inte tala om hur det gick till i klassrummet. Jag var normalt sett väldigt tillbakadragen och tystlåten. Satt jag inne med svaret på frågan, var jag inte motiverad till att räcka upp handen och göra mig hörd inför 25 personer. Vid ett tillfälle satt jag och pratade med kompisen bredvid. Lite för högt. Jag fick en utskällning som hette duga. Fem minuter senare satt en klasskamrat av manliga könet och pratade högt med sin granne. Ingen reaktion. Det var acceptabelt. Det är faktiskt så jag fortfarande blir behandlad i vissa avseenden. Jag blir tystad. Men det är okej att min bror är utåtagerande. Är det konstigt att man har svårt för att ta för sig och strida för sina rättigheter när man alltid blivit överkörd på ett eller annat sätt?

"Pojkar får erfarenhet av att positionera sig som de som ställer krav och som kan vänta sig att de blir tillfredsställda, medan flickor får erfarenhet av att positionera sig som känsliga för andras behov"
- Bronwyn Davies, en av världens främsta forskare inom samhällsvetenskaplig och psykologisk poststrukturellt inspirerad forskning

Jag säger som Sverker Olofsson - ska det vara så?
Men med det inte sagt att pojkar inte är förtryckta på andra vis. De har också förväntningar på sig och gud förbjude om de inte skulle uppfylla dem utan bete sig mer som är stereotypiskt flickigt. Jag tycker om avvikelser.

---

Nåväl. Framåt kvällen la jag ihop mina böcker. Vi beställde kinamat och även om jag tyckte att maten inte smakade något, så var åtminstone känslan fin. Lugn och ro. Inga skrik och inga demoner som får hjärnan att implodera och kroppen att skälva av ångest. Så jag tog igen tid med min mamma. Det har blivit väldigt få pratstunder med henne eftersom jag varit och rännt rundor på sistone. Så vi satte oss med lite vin framför Så ska det låta och skrattade åt hur Johan Wester verkligen bjöd på sig själv. Han skulle lätt kunna bli allsångsledare ;) Detta är för övrigt ett program som inte alls faller mig i smaken annars. Men jag fastnade för ett giftigt citat:


Kvällen fortsatte med Kill Bill och jag har sett den så många gånger att jag kan den utantill. Att beskriva den som ett mästerverk är enligt mig en underdrift. När O-Ren Ishii fick skalpen avhuggen tänkte jag direkt på mitt stackars ananashuvud ;)