På sistone har jag varit irriterad på min katt. Han har nämligen, på ett väldigt obehagligt sätt, framfört att han ogillar att jag är hemma så sällan. Han har ylat och skrikit om morgnarna och därmed drivit mig till vansinne.

Men jag tar tillbaka varenda ond tanke. Nu gör han nämligen underverk. En kram av honom, så går det att andas normalt igen.

För några timmar sedan befann jag mig i ett tillstånd av total apati. Det blev kortslutning i hjärnan och den automatiska andningen upphörde då och då. Det blev för mycket. Jag orkade knappt sitta upp. Jag blev informerad om att Malin blev drogad och förföljd av en man efter att vi skilts åt igår. Det kunde ha slutat mycket illa och det river i hjärtat när jag tänker tanken. Jag borde varit där. Om inte annat kunde han gett sig på mig istället. Jag är redan trasig ändå. Men ge fan i henne! Jag skulle ta en kula för henne anytime. Utan tvekan.

Allting känns fruktansvärt omotiverat just nu. Men Sara är hemma över påsk så hon och Emelie kommer snart hit och dricker vin med mig på uteplatsen. Så jag måste ställa om. Försöka ta kontroll över känslolivet. Jag har Bob hund till hjälp. Och min lille Sesplopp lämnar inte min sida. Det är inte svårt att le i hans närvaro.