A bad dream
Jag förstår inte hur en låt kan beröra så mycket utan att man associerar den till någonting speciellt.
Den river sönder hjärtat på mig samtidigt som den lindar in det i bomull.
En annan Keane-låt som jag däremot har starka associationer till är Walnut tree. Jag lyssnade på den på repeat under en galen bilfärd till Everöd i augusti. Men vi kom för sent. Han var redan borta. Och för några dagar sedan insåg jag att jag fortfarande inte har accepterat det. Det är inte förrän jag gjort det, som jag kan börja bearbeta. Ibland blir jag så arg att jag önskar mig själv cancer bara för att jag ska kunna banka skiten ur den djävulska sjukdomen. Jag vill bara höra hans skratt igen. Jag kan fortfarande smaka på känslan jag hade när jag trodde att jag skulle slå emot kyrkans hårda golv. Hur jag fick borra in naglarna i mamma för att inte falla ihop av skakningar, andnöd, ångest och panik.
Jag kan inte röra vid sorgen. Bara dra med fingertopparna längs ytan. Jag klarar inte att släppa lös ett så starkt känslofall. Jag skulle nog drunkna. Jag har alltid lidit av väldigt svår separationsångest. Att förlora människor, på vilket sätt det än är, är bland det värsta jag vet. Om inte det värsta. Särskilt när det inte ens är upp till mig.
det är det värsta... när det inte är upp till en själv. när man inget kan göra.
skit dag idag än så länge, men ska på stan med lina så kanske blir den bättre.
jag är i en sådan period då jag bara ger upp saker, människor, när det går emot. en sådan period där jag kan packa min väska och dra till ett varmare land, när som helst. och slösa mina sista sparade pengar på någon skitsak, för "vad spelar det för roll".
hoppas din dag är bättre.
Hoppas verkligen at du mår bättre nu. Separationsångesten, när det handlar om någon som ryckts ifrån en när(som du skriver) det inte är upp till en själv, när man inget kan göra, är verkligen GRYMT smärtsam och när det handlar om någon nära är det ju än värre, inget att säga något annat om det än sanningen.
Som du vet är jag "troende" och när dte gäller min farmor (som förvisso inte dog så väldigt oväntat) men det går aldrig att förbereda sig. Hon dog ju också i den förhatliga sjukdomen. Henne "bär jag med mig" alltid och hon kan än idag ge mig styrka. Det har blivit mitt sätt att hantera den situationen.
Hoppas verkligen at du mår bättre nu.
Separationsångesten, när det handlar om någon som ryckts ifrån en när(som du skriver) det inte är upp till en själv, när man inget kan göra, är verkligen GRYMT smärtsam och när det handlar om någon nära är det ju än värre, inget att säga något annat om det än sanningen.
Som du vet är jag "troende" och när det gäller min farmor (som förvisso inte dog så väldigt oväntat) men det går aldrig att förbereda sig. Hon dog ju också i den förhatliga sjukdomen. Henne "bär jag med mig" alltid och hon kan än idag ge mig styrka. Det har blivit mitt sätt att hantera den situationen.
