Det jag alltid återkommer till, och landar i, är att känslor inte har någon tidsuppfattning. Och hur fascinerande det är att känslor kan överleva tiden även i perioder av vakuum. Syrebrist. Men när syretillförseln finns där regelbundet, då gör känslorna sin existens påmind. Kanske till och med växer. Och även av det stannar vid just precis det, så skulle jag inte vara utan det. Att få känna så, ibland och på håll, är en ljuvlighet.