Psykisk utmattning

När en inte orkar lyssna på musik längre, trots att det är ens syre. När överstimulans sker även  i mörker så att solglasögon krävs om ögonen ska kunna vara öppna. När en hjärna som annars minns allting minns nästan ingenting. När viss form av koncentration leder till ögonattack och solglasögon är enda räddningen men genererar flera timmar av huvudvärk. När alla stimuli gör ont och förgör till en grad så att en måste isolera sig helt, undvika alla stimuli. När nästan all form av social kontakt känns som krav och måste undvikas. 

 

När kroppen gör ont hela tiden och inte bara emellanåt. Så ont att det är svårt att sova för att det är omöjligt att ligga ner på ett sätt som inte gör ont. När kroppen kraschar mitt i löpspåret, för att hjärtat rusar utan anledning. När kroppen släcker ner utan förvarning och en måste lägga sig ner precis i det ögonblicket. Och rädslan för att det ska hända på allmän plats. Att ligga ner med pannan mot ett badrumsgolv för att kroppen inte klarar mer just då. Att frysa så intensivt inifrån att en värmefläkt inte gör någon skillnad. Att ha konstant huvudvärk och orkeslöshet. Att ha kroppsdelar som domnar av och läppar som blir blå. Och för en dag ett spännband runt huvudet och tryck över strupen. Symptom som jag känt en enda gång innan, precis innan kraschen. Samma dag är att sitta fastklistrad i en fåtölj och få vänta in orken att resa sig upp. 

 

Men blodproverna hos läkaren var bra. Friskförklarad men sjukare än någonsin. ”Du är i väggen men du står upp”. Det som är annorlunda är att kroppen inte längre tar alla smällar. Den är väl trött på det. Nu är det inte bara hjärnan, utan hela nervsystemet, som klappar ihop. Och jag vet inte hur jag ska hindra sönderfallet. 


RSS 2.0