I just ran, I ran so far away




December bjöd på tre veckor helt utan fysträning på grund av craschad crosstrainer. Och så ändå händer detta, och det är inte ens jobbigt utan jag springer snabbare mot slutet för att få bli lite trött också. Min kropp, du är rätt bra ändå.
Jag är halvåret av mörker
Jag hittar äntligen tillbaka till lugnet och nätter med sömn. Drar ner på det som stimulerar det centrala nervsystemet. Årets första spring blir i mitten av januari och min näst längsta sträcka; 11,7 km. Jag går utanför min comfort zone och går på gruppass i form av bodypump. Jag känner mig återigen i ganska hyfsad balans. Mitt höga skratt klingar i mitt eget huvud. Samtidigt lägger sig en känsla av likgiltighet och meningslösthet som en filt över min själ.