Så kommer ett positivt besked och mitt i lättnaden känns det samtidigt som att en damm ska brista. En damm med alla känslor av oro som jag hållit inom mig sedan mitten av oktober när det hela började. 

 

Jag åker på vad jag förväntar mig är endast en mammografi. Får ingen information om vad de mer tänker göra utan får fråga men får läkarspråk som svar.  Försöker fokusera på plattor i taket under ett långt ultraljud och en beröring av intima områden som skapar oerhört mycket äckel. Gör mitt yttersta för att dissociera men spänner nävarna av ilska. Spänner hela kroppen av smärta när biopsiprov tas vid tre tillfällen. Får redan en ny läkartid för besked men vill inte dit, tycker att det räcker med ett brev som alltid annars. Vill inte mer kontakt med sjukvården. Vill inte ge mer tillträde till min kropp, vill inte mer känna att den inte är min att bestämma över. Rationellt vet jag att det är bra att de undersöker grundligt men sjukvården har under femton års tid byggt upp så mycket irrationalitet och misstroende hos mig att det hjälper föga. Måtte det vara ingenting för jag är inte säker på att jag kan fatta rätt beslut annars. Även om jag så väl vet att det inte är värst för mig. 

 

Jag saknar så att ha en katt som jag kan krama hårt, som förmedlar så mycket kärlek i sin närhet. Jag förstår nu hur helande det var och jag vill ha honom tillbaka. 

 

Jag avslutar arbetsåret på bästa sätt genom att släppa en ungdom fri från tvångsvård. Jag är så innerligt stolt och glad över utvecklingen jag sett hos ungdomen sedan jag tog över ärendet och jag blir så tacksam över att få ha varit med på resan. Och nu väntar lite mer än två veckors semester. Det enda jag ser fram emot just nu är sömn och leveransen av min nya crosstrainer. 

 

Vad det är skönt att veta sitt eget värde, att veta när gränsen är nådd.

 

 

Motvinden är stark. Jag måste, som alltid, skrika högt för min egen hälsa men blir ändå inte riktigt hörd. När jag väl nästan bryter ihop i gråt så är responsen skäll. Och jag tycker att det är så intressant för vi som arbetar med människor vet så mycket bättre hur vi ska bemöta människor i olika lägen. Jag säger någonting om det som gnagt men är också tydlig med vad jag lägger min energi på och inte. På något vis känns det befriande även om jag får sämsta möjliga bemötande. Och när jag sitter i ett möte inom psykiatrin får jag bekräftat att det jag tänker är rätt. Att strida för barns rätt och bästa är ingen lätt uppgift ens i en verksamhet som säger sig värna om just detsamma. 

 

Sjukvården glömmer i sju veckors tid bort en viktig remiss och jag varken orkar eller kan längre bli förvånad. Nu finns en tid bokad och jag vill bara få klarhet så jag kanske kan slippa alla dessa nätter som endast består av vakenhet. Jag tar tag i min hälsa igen. Jag börjar yoga men samtidigt går min crosstrainer sönder. 

 

Jag ser till att skratta högt igen, med fina kollegor och vänner. Kollegor som blir mina närmsta vänner i livet, vilket är oerhört vackert. Och jag fokuserar på mig, mitt mående och mitt värde.