Först:

Lättnaden över att det inte var vad jag befarade. När jag googlat mina symptom har jag uteslutande hittat träffar på diverse tillstånd relaterade till cystor, såsom äggstockscancer. Puh. Inga cystor fanns.

Sedan:

Paniken över att problemet kvarstår. Jag mår fortfarande lika dåligt. När jag minst anar det drabbas jag av yrselanfall som gör mig till en sengångare. I måndags blev jag så svimfärdig att min hörsel blev tillfälligt nedsatt. Och när smärtorna kommer blir jag totalt dränerad på energi. Och jag är helt clueless. Vet inte alls vad det kan vara.

Jag tar ett tidigt tåg hem med anledning av dagens inbokade tid på Kristianstadskliniken. Det är endast jag och en annan person som tagit plats i kupén. Med andra ord finns det oerhört många lediga platser kvar. En äldre man stiger på och stannar vid mig. Påpekar att jag nog sitter på hans plats. Jag reser mig lydigt och intar ett annat säte. Men jag kan inte låta bli att tänka "skämtar han med mig!?". Men rätt ska visst vara rätt.