Ettårsdag
Idag är det ett år sedan jag började arbeta i Karlshamn. Hurra! Det har jag firat med köttfärssås och känslan av att vara allmänt krasslig.
Avig Maria
Jag läste nyligen Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst. Och jag blev bokförälskad, ordförälskad. Jag älskar hennes sätt att skriva. Så mänskligt, så ärligt, så äkta. Att läsa av det allra innersta hon delar med sig av, sådant som man egentligen inte talar om, får en att känna att det är helt okej att "bara" vara människa. Det känns lika okej att ha baksidor som framsidor. Inget märkvärdigt. Sedan väntade jag otåligt på Avig Maria, innan den kom med posten. Och den tog blott två tågresor att läsa ut. Frustrationen. Jag ville ju att den skulle vara längre.
"Ibland blir jag fruktansvärt arg. Gråtarg. Hemma. På jobbet. I livet.
Om någon kör över mig. Inte tänker sig för. Ironiserar kallt eller en gång för mycket. Allt är en fråga om balans. Jag tål. Men inte hur mycket som helst. Och när jag blir arg, då sväljer jag inte och låter det riktas inåt. Då trycks jag ut. Då gråter jag, fast aldrig i ett rum med roliga män, det är synd. Det vore bra för männen om jag gjorde det någon gång. Gråt är nämligen inte ett uttryck för enbart svaghet och känslighet. Den kan också vilja visa vägen tillbaka. Att något är fel. Att alla måste skärpa sig. Starta om. Säga förlåt. Då är gråten den enda modiga vägen. När ingen annan vågar resa på sig. Då kommer tårarna som den välsignade, okontrollerbara uppriktigheten som inte ber om lov, som bara dundrar in.
Men jag vill inte visa mig så, för jag känner mig inte tillräckligt trygg. Jag skyndar mig undan en stund, till kvinnorna, elefanthonorna, dem som jag litar på. Låter tårarna rinna klart, samlar mig, går oftast tillbaka och säger med bestämd ton vad jag tycker. Man vill ju inte framstå som man många gånger redan blivit framställd: hysterisk, överkänslig, mensig eller rent av konstig. Man vill bara bli respekterad. Som en människa bland andra människor. Och ibland tänker jag: Om en man hade gjort det han just gjorde mot mig mot en annan man - jävlar, vad det hade exploderat. Men det händer sällan. För där finns en överenskommelse, en inbyggd respekt män emellan. Och jag är ju bara en tjej".
- Mia Skäringer
Ace Ventura-skadad
I helgen fick jag äran att träffa den här sötploppen - hunden som är så liten att jag inte märker att den springer ut genom dörren jag går in i.
Och såhär; när hunden hälsar fint på alla närvarande med undantag av ett offer som den väljer att fullkomligt skälla ut (i detta fallet lillebror), då är det ju stört omöjligt att inte höra Ace Venturas konstaterande i huvudet - "Animals can sense evil!" Stört omöjligt.
Fredagsmys
Förändringar som leder framåt
Jag tycker att det är fascinerande vad mycket som kan hända på ett år, och vilken riktning saker och ting kan ta. För ett år sedan vantrivdes jag med min tillvaro och jag mådde inte särskilt bra. Nu, ett år senare har jag precis fått fast tjänst på en arbetsplats jag stormtrivs på. Jag är där jag ska vara, och det är jag så ofantligt glad över. Och det som tog mig hit började med ett enkelt telefonsamtal.
På tal om fast tjänst, är det någonting som definitivt förtjänar att firas. Jag firar med att införskaffa mig en MacBook Pro så jag slipper all frustration som min PC ger upphov till. Det är jag värd. Och jag kan konstatera redan nu att once you go Mac, you never go back.
L'amour
Hur man gör sig själv glad
Det visade sig igår att jag hittat en ny låt som gör det svårt att hålla sig för skratt på ett tåg. Nämligen Sir Mix A Lots Baby got back. Och om man då väljer att lyssna på den flera gånger i rad, hinner man bli helt toppad av glädje innan ankomst till hemstaden.
Om man utöver det sedan äter pizza för första gången två veckor, samt tittar på en dokumentär om Bob hund, har man genast hamnat i ett mentalt paradis.
(Jag läste igår att just denna veckan skulle vara den tyngsta och mest deprimerade på hela året. I beg to differ)
Pensionärsvarning
Igår:
Ligger i sängen och ska somna till NCIS när telefonen ringer. Utbrister ungefär följande:
"VEM RINGER SÅHÄR JÄVLA SENT?!"
Kollar sedan på klockan. 21:10.
(Till mitt försvar hade jag beredskap hela helgen. Då får man vara trött)
Den här rytmen vill bara ha min kropp
Fredag:
När jag kör hem färgar solen av sig på himlavalvet på vägen ner och jag har svårt för att slita blicken från vackerheten. Tar oändligt många mentala fotografier som kompensation för att jag inte kan föreviga det. Älskar att världen är så vacker.
Söndag:
Startar dagen med ett yogapass och ser sedan klart säsong 4 av Sons of Anarchy över finfrukost.
Ibland känner jag mig så avtrubbad att jag blir rädd. Urgröpt. Jag finner inga ord. Jag hör ingenting där inuti, hör inga bokstäver springa runt i huvudet. Som att jag blir uppäten av tystnad och stänger av.
Men nu, nu har jag allting att se fram emot.
Men nu, nu har jag allting att se fram emot.
Ploppar i mustasch
Harduingetmankandansatill?
Det senaste året har jag stått tafatt på olika dansgolv och försökt dansa till musik som inte väcker någonting hos mig. (Det är då det är utmärkt att ta till fuldans så att man fortfarande kan ha roligt, eller också har man roligt åt de andra i sällskapet när de svänger dem lurviga). Man kan säga att jag inte har dansat sådär på riktigt.
Men nu, äntligen, rycker det jävlariden i dansnerven. Bob hund har gjort det igen! Jag tror inte att min kropp blivit så exalterad av en låt sedan Kristian Anttila släppte Smutser.
Nu känner jag att jag lever. Jag älskar känslan av att vara nykär i en låt.
Lördagslyx
Sushi och Heroes-maraton - så är jag mer än nöjd!
(Om man bortser från att jag förbannar det faktum att en så fantastisk serie lades ner)
L'amour toujours
Jul & nyår
Så är julen förbi. När jag går genom Karlshamn kan jag svära på att det känns som att det var igår gatorna fullkomligt kryllade av människor som lockades till Östersjöfestivalen. Så bra tidsbegrepp har jag.
Jag har ätit så oerhört mycket god mat och börjar undra om jag inte tycker om kött i alla fall. I slutändan handlar det egentligen om tillagningen och inte om köttet i sig.
Jag fick min ål på julafton och på kvällen avnjöts en varm choklad med konjak framför Sällskapsresan. "Måtte Djävulen ta alla fruntimmer!" och "Man var ju nykter i morse men nu börjar det ordna upp sig!" är ju klockrena citat.
På juldagen satt vi och skrattade så vi grät i soffan åt Robert Gustafsson innan det var dags att återvända hemmet för att förbereda inför kvällens festligheter. Trots för hög musik är det så fantastiskt roligt att umgås med människor med självdistans och humor. Då känner jag mig hemma. På denna årets trängsta och mest omtalade utekväll, stötte jag ihop med min pizzabagare (min as in att jag handlar av densamme en gång i veckan). Jag fann det högst relevant och nödvändigt att efter de sociala normernas artighetsfraser fråga om han skulle ha öppet dagen efter. Det skulle han. Mycket viktigt.
2011 blev 2012 och med mitt tidsbegrepp kan jag knappt avgöra vad året har bestått av. Något jag kan konstatera är i alla fall att 2011 inleddes med att jag fick mitt nuvarande arbete, vilket jag är oerhört tacksam över. Jag har inte bara fått möjlighet att arbeta inom det jag utbildat mig till, utan jag har också äran att få vara på en arbetsplats så fantastisk att jag stundtals saknar kollegorna även när jag har semester. Utöver det har min katt, trots föga förhoppningar, anpassat sig förvånansvärt väl till livet inomhus. Den pälstussen väcker hjärtat till liv med en sådan kraft att det känns som att det ska gå sönder. Det kan inga allergibesvär i världen överskugga.
Neither do I
Känslor har ingen tidsuppfattning.
