Marken börjar anta en grön nyans men vinden blåser fortfarande rakt igenom mig och lämnar efter sig en bitter, iskall smak. Ibland känner jag mig fångad i en solförmörkelse. Som att allting är dämpat, som att det är så det måste vara.

Förutom mossan och barrträden är ingenting ännu grönt. Solens sporadiska närvaro är det enda tecknet på att världen fortfarande är vid liv. Vinden får härja fritt för det finns inget motstånd. Mina ögon möter ljuset som hos en nyfödd. De är för vana vid mörkret nu och känner inte till någonting annat. Jag är i behov av en dag utan att frysa en enda gång. Jag är i behov av liv.

Jag har fortfarande dagligen känt kylan bita i mina fingrar och känt vinden inkräkta genom alla lager av kläder. Så idag är det fullkomligt underbart att känna solen i ansiktet och kunna gå ut iklädd vårjacka och converseskor istället för vinterkappa och stövlar. Som jag har längtat.