Jag kunde inte ha fått en bättre start på semestern än den jag fick igår. På förmiddagen hämtade jag upp finaste Sara Sockervadd på tågstationen. Efter en shoppingrunda slog vi oss ner på en filt i Tivoliparken och frossade i vattenmelon, jordgubbar, vindruvor, Subway-mat och Bacardi breezers. När vi tröttnat på parkhäng (läs: tömt glasflaskorna) övergick vi till balkonghäng i sällskap av lite rosévin.


Jag lärde mig något nytt också, nämligen att vattenmelon är allt annat än billigt. Vi lyckades roffa åt oss en för 85 riksdaler. I sådana lägen är man gladare än någonsin över att inte längre vara arbetslös.

För övrigt insåg jag att det verkligen är semester när man glömmer bort tiden så pass att man, när man tänker att det vore gott med lite hämtmat, får brottas med det faktum att man passerat öppettiderna. Jag fick så snällt hejda mitt sushisug, men jag behövde inte vänta så länge på att stilla min frestelse. Idag fick jag frossa i det och åtta bitar senare befann jag mig i himmelriket.

I onsdags var jag på After Work med några kollegor. Vi satte oss på en mysig uteservering nere vid hamnen i Karlshamn och hade det så trevligt tillsammans att jag fick träningsvärk i käkarna.

I torsdags var det dags att gå på en välförtjänt och efterlängtad semester. Jag älskar mitt jobb men lite ledighet nu sitter som en fläskläpp :) Detta fick ju givetvis firas med några bitar sushi och resten av torsdagen ägnades åt en möhippa för världens finaste Sara :)

Helgen därpå var det dags för en fest som skulle kretsa mycket kring ölbrännboll. Det innebar att åka hövagn till och från en idrottplats, hinna med att både dricka några klunkar alkoholhyltig dryck och springa samtidigt, samt att grilla god mat i halvlek. Mycket, mycket trevligt! :) Träningsvärken som följde de närmsta dagarna hette duga :)

Ibland har jag svårt för att hantera den krock som inträffar mellan mitt arbetsliv och mitt privatliv. Övergången blir på något vis för kraftig.

Man möter människor i behov av stöd med livsöden man inte ens skulle kunna föreställa sig. Människor som kämpar vareviga dag för att i det långa loppet kunna ge sitt barn det där man så förfärligt gärna skulle vilja kunna plocka fram ur plånboken lika lätt som många andra. Som helt bortprioriterar sina egna behov i den beroendeställning de redan befinner sig i, och som ändå finner styrkan att fortsätta.

Sedan kliver man ur kontoret och möts av den där andra delen av världen, där människor hänsynslöst tar bra mycket mer än sin beskärda del av tågsätet och utan vidare använder ens tvättid som sin egen. Sådana som är oprovocerat otrevliga och sådana som vägrar dela med sig av gångbanan. Och dessa petitesser väcker alla mina känslor av orättvisa och får mig att hata mänskligheten innerligt för en stund. När en sådan minimal dos hänsyn är för mycket begärt, uppenbarligen.

För någonstans upplever jag att det är dem som har det svårt, som har all anledning att vara bittra och otrevliga men trots detta - åtminstone kan bete sig och visa hänsyn gentemot sin omgivning. Och de andra, de bekymmerslösa och bortskämda, bara tar, tar och tar.

En grov generalisering, men det är så det många gånger känns.

I onsdags när jag kom hem från jobbet väntade två norrlänningar på mig istället för en - Ida hade nämligen åkt ända från Gällivare för att leka med mig under Siesta :) Trots att hon rest långt var det första hon gjorde att bjuda oss på en utsökt trerättersmiddag. Hon är så fin! På torsdagen begav vi oss mot Hässleholm för att festivala tillsammans med Sara & Robban :)