Igår:

Sitter och myser på en solig veranda i bara shorts och linne trots att det börjat växla över till kväll. Värmer godaste pastasåsen och dukar i det nya uterummet för att avnjuta måltiden till bägge Björnbröder-filmerna där ute i värmen och solen. Och mellan varven har jag en kelen katt i knät som saknat mig. Det är såhär livet ska vara.

Just nu ligger jag i en varm husvagn och tar det piano innan det är dags att korka upp en öl eller tre även idag. Imorgon har jag lite ärenden men i övrigt är det festligheter hela veckan. Det kommer bjudas på en fest med färgtema, ölbur, skumparty, eventuellt karaoke med helium och möjlighet till att tatueras, för att bara nämna några av alla de roliga sakerna som kommer att äga rum. Jag befinner mig alltså på världens roligaste semester med en bunke glada människor och min underbara älskling :)

Jag har fallit några gånger under årets gång men just nu är jag förbannat lycklig. Vårt förhållande är jättebra och vi planerar för framtiden, jag mår bra av att utesluta gluten och kan ändå dricka öl - både Saxon och diverse 3,5:or som tydligen inte innehåller gluten :) Dessutom har jag en bag-in-box rosévin som väntar på att öppnas. Det är inte helt omöjligt att jag också kommer få tillfälle att tatuera mig för första gången. Glädjeruset är ett faktum!

Söndag:

Jag gör mitt bästa pass på crosstrainern någonsin och det på en dag som annars brukar innebära död för mig. Jag känner mig pigg och rastlös så jag åker tillbaka till fallskärmsklubben, skrattar åt hög dansbandsmusik i en fullproppad bil och sitter på Stinsen en runda. Dricker vitt vin och röker på verandan, skrattar åt folks entusiasm inför att lyssna på nostalgimusik som Ace of Base och Aqua och får somna i en husvagn i hans famn. Så jo - jag bosätter mig nog där mer eller mindre hela veckan. Det känns lite som att vara på festival och nu när även kroppen säger ja, säger såklart huvudet och hjärtat också ja. Underbart!

Spenderar ännu en kväll på fallskärmsklubben och dricker glutenfri öl och rosévin. Söndagar brukar vara fruktansvärda men idag mår jag bra och lyckan är fortfarande helt obeskrivlig. Sover i en varm husvagn i en varm famn och får knappt någon värk, så hela nästa vecka kommer se ut ungefär sådär. Jag har provat slacklining men skakade som ett asplöv i benen, jag har kelat med små råttor och legat i gräset och blivit slickad i ansiktet av världens sötaste hund. Jag har rökt vattenpipa för första gången, värmt mig vid en eld och pratat om Band of horses med en dansk och faktiskt förstått vad han sa (jag har enormt svårt för att förstå danska). Nu ska jag ta hand om min kropp i några timmar för att sedan söka efter hans famn igen. Det är underbart att vara kär och känna att allting känns bra.

Fredag:

Anton har precis blivit farbror igen så vi träffar bebisen och det är så fascinerande att bara sitta och betrakta henne. Bebisar är verkligen magiska. Hans lillebror fyller år så vi åker och firar killen med bästa mottot: det är din förbannade skyldighet att vara glad. Jag ser England spela dåligt i VM och åker ut till fallskärmsklubben. Provar glutenfri öl och mår bra i kroppen, vilket gör mig så lycklig att jag inte vet vart jag ska göra av mig själv. Sover i husvagn och får för första gången bevittna fallskärmshoppares härliga dalande ner mot landning.

Idag:

Jag mår bra och lyckan är obeskrivlig. Psyket är en regnbåge som omges av fjärilar och rosa moln.

Och:

"- Jag är så glad att jag har dig
- Du är det bästa som har hänt mig"



Jag lägger fingrarna mot hans hals för att få smaka på hans puls. Min dunkar i magen, centrerar sig vid smärtan av ett väldigt litet glutenintag. Så idag är min andra dag som jag helt utesluter gluten och så ska det fortsätta. Om skillnaden är enorm efter en månad eller två ska jag ta tjuren vid hornen och återigen göra bland det värsta jag varit med om - utreda genom gastroskopi. Jag blir glad av att våga tänka tanken.


Livet är så underbart fantastiskt när man mår fysiskt bra och är glad. Och det går hand i hand. Jag älskar livet och jag älskar honom.

Torsdag:

Jag går på världens bästa seminarium. Han som håller i det är så förbannat klok och minst lika intresserad av psykologi och sociologi som jag är.

Efteråt sviker min tillit till mitt lokalsinne mig och ger mig hjärtklappning så jag skakar i hela kroppen, men det vägs upp av hångel i en hängmatta när jag äntligen hittat rätt. Solen stannar länge så vi lägger ett täcke på gräsmattan och njuter av rosévin och doppar svenska jordgubbar i nöttopping. Sedan pratar vi framtid och nu spritter det i hela min kropp av längtan. Våra namn på en gemensam brevlåda. Ett hem vi kan kalla vårt. Vi ska bara hitta det också.

Klär mig i svart och rosa, gör en frisyr av mitt tråkiga hår och möter solen. Förnyar gammal kunskap, känner en positiv attityd, blir önskad en trevlig dag och hälsar glatt på första bästa främling. Ler åt hacket i skivan och låtsasklinkar på keyboarden när jag kör hem med musik på alldeles för hög volym. Jag älskar när man lyckas ta kontroll över sina tankar så att sinnet går från svart till en skinande regnbåge. Och det gör så mycket att ha ett trevligt och glatt samspel med främlingar i ens vardag.

Jag släpper lös min längtan och tänker sommarkvällar i Tivoliparken med rosévin, öltälten på Stora Torg med alldeles för mycket folk och karuseller som kittlar i magen och som man aldrig blir för gammal för.

Vissa dagar känns ingenting bra. Känslan av meningslöshet blir för påtaglig och jag skulle bara vilja att en handgranat detonerade i mitt inre. Lugnet och askan efteråt. Clear the air. För det är ju omöjligt att vara glad precis jämt. Ibland tar energin slut och jag måste ladda om.

Men: idag skiner solen och ska enligt meteorologerna fortsätta med det tills den går och lägger sig så jag ska försöka vara så positiv som möjligt och hoppas på att kvällen innehåller den efterlängtade grillkvällen hos svägerskan.

Lyssnar på Kents nya singel och överraskas över att de släpper nytt album den 30 juni utan att jag vetat någonting om det. Jag som inte ens släppt Röd än.

Igår tog min störtsköna kusin studenten så det firades såklart! Senare åkte jag, Anton, hans kusin och pojkvän, samt Sara in för att kolla på svängiga Hoffmaestro på Bånken med Malin.

Måste spara gamla ord innan de försvinner föralltid.

Den 12 augusti 2005 skrev jag efter min hittills enda Gotlandsresa: "man borde kanske bli socionom". Man formas i möten med andra människor och en person gav mig inspirationen att välja det hållet. Det är fint att läsa såhär i efterhand för den detaljen hade jag verkligen glömt. Ett år senare var jag antagen och redo att påbörja min utbildning.

Jag hinner läsa samtidigt som jag sparar.

Jag var olycklig hela 2005. Och 2004 verkar inte ha varit mycket bättre. Ord varenda dag som enbart handlar om depression i sinnet. Hur mycket ångest ryms i ett tonårshjärta? Men det väcker inte så mycket känslor hos mig ändå. Jag återupplever inte det. Det var en annan tid, ett annat liv, en annan jag. En vilsen själ som försökte förstå världen men visste för lite just då. Jag har gjort upp med känslorna och gått vidare.

Jag vill inte se tillbaka. Jag vill njuta av nuet och ha blicken fäst mot framtiden.
Så i slutändan undrar jag varför jag egentligen envisas med att spara all gammal ångest förpackad i ord. Samtidigt är jag så rädd för att förlora minnen till glömskan.

Efter denna återblick kan jag verkligen känna hur glad jag är över att jag är där jag är idag.

Jag älskar att ligga med huvudet i hans knä och känna hans fingrar genom mitt hår.

Det är något gudomligt sött med hans ögonrörelser, vilket får det att bubbla inuti tills det exploderar i ett förtjust fnitter.

Det är något oemotståndligt med hur hans blick tindrar när han kittlar mig eller stjäl en puss för snabbt.

Jag älskar att dra handen över hans mage och ligga så nära det bara går innan jag somnar.

Det är underbart att se hans förnärmade reaktion och respondera med att fånga in honom i min famn tills han slutar streta emot.

När jag ser att något tynger honom, stryker jag honom extra mycket över kinden för att försöka få honom att må lite, lite bättre. Ibland frågar jag vad han tänker på och jag blir så ofantligt glad när han berättar. När han anförtror sig åt mig på det sätt som han numera gör. Kommunikation & psykisk närhet.

När han är stressad ser jag ändå till att han får mat i magen och muntrar upp honom med kanelbullar, eftersom han får de där tindriga ögonen när han äter en sådan.

Jag älskar att han alltid håller mig i handen när han kör bil och att han alltid tar sig tid att ringa till mig dagligen, oavsett vad han gör för något. Att han vill att jag ska ringa även om det kan innebära att jag väcker honom. Att han alltid ringer och säger godnatt när han inte sover hos mig.

Jag älskar att han bryr sig så otroligt mycket om andra människor som han gör, och att han alltid försöker hjälpa till. Den enda baksidan är att han ibland själv mår dåligt av det och att det ibland blir för mycket - och jag vill ju att han ska må bra. Men samtidigt är det sådan han är och jag ska bara försöka få honom att inse sitt eget värde. Få honom att själv se hur fantastisk han är och få honom att prioritera sig själv också.

Jag älskar att vi även i sociala sammanhang ändå har en fysisk närhet till varandra - att vi håller handen eller till och med sitter i varandras knä en stund (men naturligtvis finns det gränser för hur intim man är bland andra människor). För jag vill inte behöva hålla tillbaka.

Jag blir så glad när vi tänker exakt samma saker eller när jag upptäcker att han gillar samma låtar som jag gillar.

Det är underbart att han är lika kramig som jag är.

Och jag är oerhört lycklig över att han släpper in mig i sitt liv och sitt hjärta.

Lördagen fortsatte med att jag invigde mitt SingStar Kent och fick maximal gåshud - därefter vankades det minsann kasedans!

Denna dagen har varit solig, molnfri och vindstilla - med andra ord underbar! Så jag har legat och svettats på ett täcke på gräsmattan precis som jag gjorde igår. Till slut valde jag att fira fredag genom att avnjuta ett glas rosévin innan det är dags att åka på studentskiva.

Igår:

Dagen tillbringas i den underbara solen med musik och smoothie. Att känna solens strålar får äntligen min kropp att kännas någorlunda normal igen, utan feber i musklerna och frossa trots värme. Kvällen spenderas hos svägerskan, och det är alltid lika trevligt. Hon är en sådan person som det känns som att man känt hela livet.


Idag:

Ska köpa frukost och hittar för första gången både glutenfria tekakor och tunnbröd på Ica. Lyckan är så total att jag vill hoppa och skrika rakt ut av ren glädje. Jag har alltid älskat mackor och att numera kunna äta sådana, som dessutom smakar gott men utan att få ont i magen, är en obeskrivlig lyx för mig. Och den glädjen jag kände vid själva fyndet kommer nog sitta kvar hela dagen. Jag kan fortfarande spricka upp i ett lyckligt leende när jag tänker på det. Ibland krävs det inte mer än så.

Jag inser att jag glömt berätta om något av det roligaste som hände under Siesta! Sara gjorde någonting som är olikt henne men som ingen skulle bli förvånad om jag gjorde. Såhär:

Det är torsdag kväll och vi går mot tältet nöjda och belåtna efter Kristian Anttilas spelning. Jag registrerar att Sara går mot fel tält och börjar ifrågasätta varför det är folk inuti, men jag får inte fram ett ord för att hindra henne - det är som om hela min värld just då går i slow motion. Innan hon är för nära stoppar några av våra grannar henne genom att ställa frågan om det där (pekandes) inte är vårt tält. Mycket riktigt. Hon gjorde alltså en Caroline och gick till fel tält av ren förvirring och jag skrattade fortfarande gott åt det dagen efter :) Jag har dessutom en känsla av att jag kommer skratta åt det då och då under en lång tid framöver ;)

Varje sommar blir jag påmind om hur jag saknat rapsfälten, hur jag älskar att bli bländad av deras skönhet när jag passerar. Jag stannar upp och betraktar alla träd, som om jag någonstans på vägen glömt bort att de faktiskt kan överösas av gröna löv som gör allt för att rama in sin omgivning. Jag ser maskrosfrön komma flygande mot mig och trots att halsen redan känns ihopsnörpt så kan jag inte låta bli att tycka att det är bland det vackraste som finns. Vi går på en solvarm grusstig och förföljs snart av doften av nyklippt gräs.

På förmiddagen springer jag på min underbara svägerska när jag är på väg till ett seminarium om att vara aktör i sitt eget liv och ta ansvar för det. Allt sådant som man vid detta laget redan vet men som alltid tål att upprepas. Jag sitter i ett rum med kompletta främlingar men är ändå en av dem som pratar mest. Det hade inte hänt för tre år sedan. För första gången i år lockas jag till att köpa rosévin och sedan spenderar jag dagen på en solvarm balkong med en fin vän. Kvällen spenderar jag med min kärlek på en filt på gräsmattan i sällskap av musik, kaffe, cigaretter, kanelbullar, en söt men pipig katt, och öl.