I övrigt har jag total brist på inspiration och poetiska ord, så bättre recension är såhär blir det inte. Jag är urholkad, tom och stöter bort alla djupare känslor. Jag ska snart börja ta tag i allting igen. Snart.

Jag avskyr det faktum att andra människor påverkar mig. Det är inte mitt fel att jag har slutit igen, igen. Det handlar mycket om omgivningen. Hur ska jag kunna vara öppen när min omgivning är sluten och hyfsat oförmögen att uttrycka känslor? Det är det som är det bästa med att vara hemma hos Emelie. Där öppnar man sig hur lätt som helst. Ibland är man som ensam inte stark nog. Vissa vägrar möta en, så då finns det liksom ingen poäng. Och när de viktigaste inte kan möta mig, kan inte jag möta andra heller. Det leder till frustration.

Men räddningen är inte långt borta. Ikväll börjar äntligen Desperate Housewives igen. Är det några tillfällen då jag har total kontakt med mina känslor, så är det under den serien. Jag älskar vad den plockar fram hos mig. För ibland kan jag inte det själv. Underbart.

När jag ändå är inne på fula djur, kom jag att tänka på tapiren. Jag kommer aldrig glömma första gången jag och Sara upptäckte en sådan i en bok någon gång under grundskolan. Jag trodde aldrig vi skulle sluta skratta. För jag menar, kolla in:

Det är då tur att det finns strutsar som livar upp tillvaron. Jag sitter här och skrattar som en knarkare med Niagara-fallen rinnande längs kinderna. Jag har nu kommit till den roliga delen av sömnlöshet, helt enkelt :)