Jag åker på vad jag förväntar mig är endast en mammografi. Får ingen information om vad de mer tänker göra utan får fråga men får läkarspråk som svar.  Försöker fokusera på plattor i taket under ett långt ultraljud och en beröring av intima områden som skapar oerhört mycket äckel. Gör mitt yttersta för att dissociera men spänner nävarna av ilska. Spänner hela kroppen av smärta när biopsiprov tas vid tre tillfällen. Får redan en ny läkartid för besked men vill inte dit, tycker att det räcker med ett brev som alltid annars. Vill inte mer kontakt med sjukvården. Vill inte ge mer tillträde till min kropp, vill inte mer känna att den inte är min att bestämma över. Rationellt vet jag att det är bra att de undersöker grundligt men sjukvården har under femton års tid byggt upp så mycket irrationalitet och misstroende hos mig att det hjälper föga. Måtte det vara ingenting för jag är inte säker på att jag kan fatta rätt beslut annars. Även om jag så väl vet att det inte är värst för mig. 

 

Jag saknar så att ha en katt som jag kan krama hårt, som förmedlar så mycket kärlek i sin närhet. Jag förstår nu hur helande det var och jag vill ha honom tillbaka. 

 

Jag avslutar arbetsåret på bästa sätt genom att släppa en ungdom fri från tvångsvård. Jag är så innerligt stolt och glad över utvecklingen jag sett hos ungdomen sedan jag tog över ärendet och jag blir så tacksam över att få ha varit med på resan. Och nu väntar lite mer än två veckors semester. Det enda jag ser fram emot just nu är sömn och leveransen av min nya crosstrainer.