Motvinden är stark. Jag måste, som alltid, skrika högt för min egen hälsa men blir ändå inte riktigt hörd. När jag väl nästan bryter ihop i gråt så är responsen skäll. Och jag tycker att det är så intressant för vi som arbetar med människor vet så mycket bättre hur vi ska bemöta människor i olika lägen. Jag säger någonting om det som gnagt men är också tydlig med vad jag lägger min energi på och inte. På något vis känns det befriande även om jag får sämsta möjliga bemötande. Och när jag sitter i ett möte inom psykiatrin får jag bekräftat att det jag tänker är rätt. Att strida för barns rätt och bästa är ingen lätt uppgift ens i en verksamhet som säger sig värna om just detsamma. 

 

Sjukvården glömmer i sju veckors tid bort en viktig remiss och jag varken orkar eller kan längre bli förvånad. Nu finns en tid bokad och jag vill bara få klarhet så jag kanske kan slippa alla dessa nätter som endast består av vakenhet. Jag tar tag i min hälsa igen. Jag börjar yoga men samtidigt går min crosstrainer sönder. 

 

Jag ser till att skratta högt igen, med fina kollegor och vänner. Kollegor som blir mina närmsta vänner i livet, vilket är oerhört vackert. Och jag fokuserar på mig, mitt mående och mitt värde.