Steg till acceptans

 
Jag minns fortfarande känslan av höst som möter vinter i en vacker park, jag minns hur luften smakade och hur jag satte ord på det. Jag är inte säker på varför den känslan knackar på just precis nu, alldeles för tidigt. Jag blir oavsett påmind om hur kroppen lider när känslor som gör ont bosätter sig i bröstkorgen. Och jag förstår att jag gör saker i fel ordning. Att jag försöker hela kroppen innan sinnet och hjärtat har fått läka klart.
 
Jag har känt mig så känslomässigt avstängd men börjar sakteligen känna mig närvarande, levande igen. I stunden/känslan av det mörkaste mörker tappade jag helt viljan till att leva för en stund. (Och här måste understrykas att det inte på långa vägar är detsamma som att vara suicidal, även om den känslan också gärna knackar på i redan existerande upplevelse av elände). Jag hade inte väntat mig någonting annat. 
 
Att vänja sig av är en smärtsam process, oavsett vad det gäller. Att vänja sig av en individ som i över tretton års tid skänkt obegränsat med kärlek måste få ta tid. Och jag måste sluta vara så hård mot mig själv. Jag trodde jag var förbi tendenserna att hitta sätt att skuldbelägga mig själv, men där har jag fortfarande ett jobb att göra. Som min fina kollega säger; ingen hade stått ut så länge som jag. 

Kommentarer

Tänk att det bara krävs ord:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Var finner jag dina ord?

Att andas genom ord:

Trackback
RSS 2.0