Tystnaden och tomheten är fortfarande svår att vänja sig vid. Så också känslan av att jag inte försökte tillräckligt. Att jag gav upp för tidigt. När jag ser hans döda kropp framför mig, och hur den sänks ner i jorden, så måste jag fly min egen hjärna och kropp. Jag minns tydligt hur jag, redan när han började närma sig tio års ålder, stundtals kunde drabbas av en stark ångest över hur jag skulle känna när han inte längre levde. Jag håller modet uppe bland andra människor men så fort jag är själv så tränger likgiltigheten in och det känns det som att mitt hjärta är avstängt. Ögonen känns röda och mungiporna känns tunga. Alla intryck dränker mig och ingen längtan bor i mig.