Jag har så svårt att gråta, även när jag behöver det som mest. Det finns vissa orsaker men det är en annan historia. Men så förstår jag vilken låt jag ska spela om och om igen för att kunna framkalla tårar, den som jag spelade mycket på slutet och som beskrev mina känslor. Hon sjunger med sådan inlevelse att bröstkorgen nästan går sönder. 

 

Och då sätter jag fingret på något. Det var han som fick mig att känna mig älskad och sedan han dog har jag inte känt mig älskad. Därav tomheten som äter upp min bröstkorg inifrån.

 

Det primära är oavsett att hitta ett sätt att förlåta mig själv för att jag valde att avliva en fysiskt fullt frisk katt och livskamrat (han skulle ju bli 30!). Den nöten har ingen nötknäppare än.